Vinden drev sjok av snö över landningsbanan när Liv steg av planet. Kylan högg till och hennes kropp drog ihop sig. Hon stannade ett ögonblick på trappan – snötäckta avgrunder av ljus och skugga sträckte sig i det oändliga.

Katja väntade vid ingången med skylten. De sa inget utöver det nödvändiga. Liv la väskan i bagageutrymmet. Sedan körde de genom det snötyngda landskapet i fyra timmar utan ett ord.

Lägenheten låg på andra sidan sjön, rakt över från Pyhäjärvi-gruvan. Ett enda rum, sparsamt möblerat; en säng, ett litet bord, en väggfast hylla med böcker. Allt bar spår av ett liv som inte var hennes. Hon ställde ner väskan och vände sig mot bokhyllan. Plath. Lispector. Auster. W.G. Sebald. Fingret stannade vid Diamantprosa av Arthur Rimbaud, en femtiotalsutgåva som doftade fukt.

Sett nog. Visionen har mött mig i alla vädersträck.
Fått nog. Städernas sorl, på kvällen, och i solen, och alltid.
Gått nog. Livets hållplatser. — O sorl och visioner!
Uppbrott i hänryckning och buller på nytt!

Hon lade boken på bordet. Lågan i den lotusformade ljusstaken fladdrade till och ljuset skiftade över rummet. Vinden stötte mot fönstret. Hon tog fram Notes to an Absent Lover ur väskan och satte skivan i en liten CD-spelare som låg under teven. Barzins melankoliska röst fyllde rummet.

Desperate in my sleep.
Like I’d lost something.

Den nedgående solen spred ett stilla, bärnstensfärgat ljus genom de gamla fönsterglasen. Den ojämna, vågiga ytan bröt ljuset i små rörliga fragment som gled över väggarna. Sedan mattades allt. Bara den allra sista, svaga glansen dröjde kvar i glaset.

Barzins skiva tystnade. Hon somnade.

***

När hon vaknade stod solen över horisonten. Hon steg upp, kokade kaffe, satte sig vid fönstret och såg ut över vitheten. Ljuset i snön var så skarpt att det knappt gick att hålla ögonen öppna. Sjön låg frusen, ett vitt fält som sträckte sig bort mot andra sidan där gruvan låg. Hon stod vid fönstret och betraktade den vidsträckta, främmande horisonten. Hon tog en klunk kaffe till och såg på klockan.

Det började bli dags att gå.

***

När hon gick ut från byggnaden bländade solen och kylan slog mot hennes ansikte. Luften var torr och hård. Hon drog upp kragen och började gå. Snön knarrade under skorna. Annars hördes inte mycket mer i det lilla samhället. Någonstans startade en motor. En dörr slog igen på avstånd. Gruvan låg på andra sidan sjön och kunde nås via en provisorisk bro. Halvvägs över bron stannade hon och lutade sig mot räcket. Det var kallt. Sjön låg frusen under henne. Små iskristaller hade lagt sig över ytan. Det var den sortens ordning som bara uppstår när något får stelna långsamt. Edward hade sagt en gång, under en av många fulla sittningar på Möllevången, att hon var svår. Krävande. Hon kom ihåg hur det sved.

Hon gick vidare.

***

När hon var framme vid gruvan gick hon till restaurangen och satte sig vid ett bord längst ut, med ryggen mot väggen och fönstret snett framför sig. Ljuset slog tillbaka från de vita ytorna och gjorde rummet bländande ljust. På väggarna hängde bilder i rader, som i en tillfällig utställning. Fotografier av människor i rörelse, från olika platser i världen. Hennes blick stannade vid en svartvit bild. En ung, lättklädd kvinna stod lutad över sin cykel på en tom gata. Liv drog av sig jackan och lade den över stolen. T-shirten fastnade ett ögonblick över magen när hon satte sig. Hon drog ner den.

***

— Liv, hej, välkommen! Den genomträngande rösten från kvinnan som kom mot henne med snabba steg ryckte henne ur tankarna. När hon kom fram presenterade hon sig som Diana och de utbytte några artigheter.

— När börjar jag?

— Vi går ner.

***

Hon presenterade sig kort. Hannes visade henne ner.

Gruvan låg djupare än hon föreställt sig. Trycket i öronen kom redan efter första avsatsen. De små ljuslamporna i taket kastade ett dämpat ljus över utrymmet. Luften var torr, nästan metallisk. Signalen nådde inte dit, trots beräkningarna. Det var hennes uppgift att lösa det. En ritning över utrymmet låg på bordet. De lutade sig fram. När hennes hand rörde hans drog hon den tillbaka och rätade på ryggen.

***

På väg hem gick hon in på den enda krogen i byn. Några enstaka människor satt vid de glesa borden. Hon ställde sig vid baren.

— Får det bli en öl efter jobbet?

Hon tänkte en stund.

— Te, sa hon.

Han tog fram en mugg, satte i tepåsen och hällde hett vatten i den. Hon tog det varma teet och satte sig vid ett bord nära fönstret. Solen kastade sina sista strålar över hela caféet. Hon tog fram sin anteckningsbok och började skriva när telefonen vibrerade.

Vad görs. Har man kommit i ordning? Hur är vädret där uppe?

Det opersonliga tilltalet. Aldrig hur mår du? Aldrig är du trött? Bara kontrollfrågor.

Hon läste det hon hade skrivit.

Solen gick ner. Hon gick hem till sin nya lägenhet.

***

Det var Hannes som mötte henne vid ingången nästa morgon. De tog hissen ner, sa inte mycket.

— Det är inte beräkningar det är fel på, sa han efter att de gått igenom dem. Det är våra antaganden.

— Våra?

Han nickade, vänd mot ritningen.

— De vi utgår ifrån.

Hans röst var neutral. Nästan lugnande.

— Jag har räknat på det där.

— Det tvivlar jag inte på.

— Då förstår jag inte, sa hon, och hörde hur rösten blivit aningen högre. Vad är det du menar att vi ska ändra?

— Ingenting än, sa han. Bara se om vi missar något.

De gick igenom beräkningarna igen. Väggarnas material. Absorptionsförluster. Reflektioner mot oregelbundna ytor. Inget som kunde släcka alla vågor. 

Ändå fanns ingen signal.

— Då får vi utgå från att modellen är ofullständig, sa han till slut.

— Ofullständig hur?

Han ryckte lätt på axlarna.

— Det vet vi inte än. Vi får fortsätta imorgon. Förresten, hur känns det i den nya lägenheten?

— Jag försöker vänja mig.

***

Hon var halvvägs hem när telefonen ringde. Det var modern. Efter några utbytta artigheter började hon sin kända ordtriad. Kända och okända namn hopades. Liv behövde inte längre ställa frågor. Hon fick inga.

Hon höll telefonen lite längre från örat.

Liv hade ofta undrat hur hennes introverte far hade stått ut med dessa ordlaviner i nästan fem decennier. Han dog en månad efter att hennes dotter föddes och träffade henne aldrig. Den enda månad då de tre fanns tillsammans i världen var en månad då ingen av dem kunde gå och alla tre bar blöjor. Den detaljen hade alltid känts alltför precis för att vara ett sammanträffande. Liv blödde efter förlossningen, han var döende, och dottern nyfödd.

Det hade blivit mörkt. Hon gick fortare hemåt.

***

Ett kuvert stack ut från brevlådan när hon gick förbi den. Hon tog ut det. Det fanns ingen avsändare på baksidan. Hon gick snabbt uppför trappan, låste upp, och medan hon tog av sig skorna hämtade hon en kniv från köket och öppnade brevet med den.

Kära Liv,

Jag har kommit fram till vår ö och det lilla huset på kullen! De få olivträd jag planterade förra hösten har vuxit, det dröjer dock några år till innan de börjar bära frukt. Olivträdet ser anspråkslöst ut, nästan lite krumt och klent, och jag tänker att man kanske måste vara just sådan för att kunna ge ifrån sig så mycket grönt guld. Jag ser fram emot min första kallpressade olja! Med ett glas vin i handen och nedgående sol inser jag hur lite en människa behöver. Eller så är det detta som är allt.

Här har jag fått bekräftat det du alltid visste.

Dagarna här är lugna och okomplicerade. På morgonen brukar jag skriva i en timme eller två, lika länge som jag dricker mitt kaffe. Det är svårt att säga vilken del av dagen som är bäst, men morgnarna är liksom bara mina. Ibland hjälper jag barnen i den lokala skolan med matematiken, och på onsdagseftermiddagar har jag en liten cirkel i svenska med några grabbar. De lär sig säkert svenska för att kunna flörta med svenska tjejturister. Ibland kör jag folk från färjan in mot ön, vilket ger ett bra tillskott i kassan. Kort sagt har jag tillräckligt för att klara mig, men mycket viktigare är att jag känner mig tillfreds.

Din Tonya.

Liv tog fram sin anteckningsbok och penna från sin väska och började skriva.

Kära Tonya,
Här är allt vitt. Sjön är frusen och solen är så stark att den gör ont, men den värmer inte. Jag arbetar i en gruva på andra sidan vattnet. Vi försöker lösa gåtan om signal som försvinner. Det är bara logiskt tänkande som håller mig kvar på ytan, annars hänger jag över avgrunden. Kvällen innan jag skulle resa till Finland kissade jag i buskarna efter att ha svängt förbi två krogar efter jobbet. Väl i lägenheten föll jag, jag minns inte hur. Jag drog med mig den tunga arbetsstolen. Jag minns inget. Efteråt har jag uppenbarligen skrivit mejl till folk och löst komplexa matematiska problem. Jag gick igenom skickade mejl dagen efter för att se vad jag skickat, men de såg helt normala ut. Jag blev skrämd.

Här händer det ingenting. Redan nu, två dagar efter att jag har slagit ner mig här, står det klart att det inte finns någon plats på jorden där jag kan slippa vara den jag är. Inte ens här, i den här vitheten, kommer jag undan. Eller minst just här.

Hon la ifrån sig pennan och tittade genom fönstret mot vitheten.

***

När hon morgonen efter frågade Hannes om han trodde att rummet utgjorde en elektromagnetisk sänka, såg han på henne med en blick som var både tålmodig och förstående.

— Då måste vi bevisa det, sa han och rätade på ryggen.

— Tänk att rummet negerar den.

Hannes drog en hand genom håret.

— Vi fortsätter imorgon. Det finns inga spöken i berget.

Han verkade vara så trygg i sin värld av orsak och verkan. För honom, så som för de flesta av hennes kollegor, var det bara ett problem som ännu inte var löst.

– Nu måste jag komma ut.

***

Solen stod lågt över Pyhäjärvi. Den var en vass, bländande skiva vid horisonten som lyste upp snön utan att ge minsta gnutta värme. Hon gick ut i den knastrande kylan och fortsatte gå mot den.

Sättet han rätade på ryggen och talade om teknikens förutsägbarhet provocerade nästan henne. Borde inte hon känna sig lika trygg i vetenskapens värld? Flyttade inte hon till världens ände just för att avskala livet till det absolut nödvändigaste, till det som inte kunde ljuga eller svika?

När hon kom tillbaka till lägenheten var det dödstyst. Hon tog av sig den tunga jackan i hallen, gick in i rummet och blev stående. På bordet bredvid den lotusformade ljusstaken stod ett telegram. Hon tog det och öppnade. Tre ord. 

Ola har dött.

Hon stod med papperet i handen. I dödstystnaden rörde sig minnet rakt in i den kvava augustihettan på Flensburgsgatan 3A. Hon mindes hur varmt och kvavt det var i lägenheten när hon satt vid köksbordet och försökte skriva små skisser till skrivarskolan hon hade anmält sig till – ett försök att samla tankar och känslor – när ett blip avbröt tystnaden.

— Hej Liv, är allt bra med dig? Hoppas det! Jag var och käkade middag med min nya granne idag, och tror jag såg ditt namn i trappan: Flensburgsgatan 3a? I så fall blir vi grannar om en vecka eller två. Jag skrev kontrakt på lägenheten direkt ovanför Oishi för ett par veckor sedan och förbereder nu flytt. Stämmer det så är det ju fantastiskt. Ser fram emot te, kaffe, öl, etc på innergården! Ha en riktigt fin helg. Allt gott / O

De hade inte hörts sedan han flyttade till London där han undervisade på St Martins.

— Nej men hej! Ja! Samtalet fortsätter! Välkommen!

Första gången efter han flyttade in skulle de ha middag hos henne. Ola kom två timmar försenad. Två flaskor Barolo hade han ändå med sig. Som ett oskyldigt barn kramade han henne. Att hon satt och väntade i två timmar och att hennes polenta med ragù di verdure hade blivit som en sko hade hon inte ens nämnt.

En natt höll hon på att borsta tänderna när hon hörde någon dra i handtaget till ytterdörren. Hon slutade borsta och lyssnade. Ett svagt prasslande, en liten rörelse – sedan tystnad. Handtaget rörde sig igen, långsammare. Hon tittade genom kikhålet. En kortväxt, medelålders man i keps rörde sig mellan de tre dörrarna på fjärde våningen, drog i dem en efter en. En stor väska hängde över axeln. Han rörde sig med ett samlat, nästan högtidligt lugn. När han vände sig om kände hon igen Ola. Hon öppnade inte dörren.

Senaste Nyårsafton skulle de spendera hos henne. Han kom flera timmar försenad. Pizzans kanter var hårda när hon började äta. Han rörde varken maten eller vinet. Hans tankar snurrade – eller snarare en enda tanke, om och om igen. Då slog det henne.
— Vad är det du har tagit?
— Bara kokain och ett glas vin.
Åtminstone var han ärlig.

En månad senare stod hon på Köpenhamns centralstation och hoppades ända till sista stund att han skulle hinna. Han kom två timmar försenad, helt omedveten om att de hade missat tåget. I en hel månad hade de planerat den här resan till Hamburg.
— Livita! ropade han glatt som ett barn när han fick syn på henne.
Hon höll på att börja gråta. Hela idén att ge sig av på den här resan med honom kändes fullständigt absurd.
Resten av dagen satt de på Jernbanecafeen i ett nytt maratonsamtal. Som Tom Waits och Iggy Pop i Kaffe och cigaretter, fast med öl och utan cigaretter. Sen åkte hon till Finland och de har inte setts efter det.

Hon satte sig vid köksbordet. Det spelade ingen roll hur mycket hon vred på elementen; händerna var kalla och hon hade svårt att hålla i telegrammet.

Ola hade varit den enda människan som hade tyckt om henne utan förbehåll.