Det är varmt och kvavt i lägenheten på fjärde våningen. Trots alla öppna fönster finns inte en vindpust. Huset är hundra år gammalt; de tjocka väggarna håller värmen. Nån enstaka bil hörs köra förbi, annars är det ödsligt tyst. Folk brukar säga att Dalaplan är Malmös tråkigaste stadsdel och augusti är bevis för det. Malmöfestivalen drar människor mot centrum och lämnar gatorna utanför tomma. Det är den tredje måndagen i augusti. Vi har skrivit under skilsmässopappren. Det gick fort. När vi var klara kramades vi, grät och sa att vi alltid skulle älska varandra. Eller var det bara jag som sa det. Människor är motsägelsefulla djur. Nu när jag är skild – vilket i teorin borde betyda fri – väger jag mer än någonsin, känner mig ensam och generellt olycklig. Štefica Cvek i Livets käftar.

Jag sitter vid köksbordet och försöker skriva små skisser till skrivarskolan jag har anmält mig till – ett försök att samla tankar och känslor.

Blip.

— Hej Tanja, är allt bra med dig? Hoppas det! Jag var och käkade middag med min nya granne idag, och tror jag såg ditt namn i trappan: Flensburgsgatan 3a? I så fall blir vi grannar om en vecka eller två. Jag skrev kontrakt på lägenheten direkt ovanför Oishi för ett par veckor sedan och förbereder nu flytt. Stämmer det så är det ju fantastiskt. Ser fram emot te, kaffe, öl, etc på innergården! Ha en riktigt fin helg. Allt gott / O

Vi hade inte hörts sedan han flyttade till London. Sist satt vi på min innergård i ett samtal som varade i tolv timmar; innergård jag hade undvikit sedan E och jag råkade spela schack under en gårdsstädning. Det kunde inte bli pinsammare – han och jag med en box vitt vin mitt på dagen vid ett improviserat bord med schackbräde, medan folk städade runt omkring oss.

— Nej men hej! Ja! Samtalet fortsätter! Välkommen!

Första gången O och jag skulle äta tillsammans med K hos mig kom han två timmar försenad. Två flaskor Barolo hade han ändå med sig. Som ett oskyldigt barn kramade han oss båda. Att vi satt och väntade i två timmar och att min polenta med ragù di verdure hade blivit som en sko hade vi inte ens nämnt. K tyckte att vi var för intensiva och gränslösa och lämnade oss efter några timmar. Vi fortsatte vårt samtal långt in på natten.

En kväll höll jag på att borsta tänderna innan jag skulle lägga mig när jag hörde någon dra i handtaget till ytterdörren. Jag slutade borsta och lyssnade. Ett svagt prasslande, en liten rörelse — sedan tystnad. Handtaget rörde sig igen, långsammare. Jag tittade genom kikhålet.
En kortväxt, medelålders man i keps rörde sig mellan de tre dörrarna på fjärde våningen, drog i dem en efter en, provade att låsa upp en med en nyckel. En stor väska hängde över axeln. Han rörde sig med ett samlat, nästan högtidligt lugn. När han vände sig om kände jag igen O.
Jag öppnade inte dörren. Ringde K istället. Han bekräftade att O skulle till honom.

En kväll gick vi runt i huset tillsammans och letade efter någon som kunde hjälpa honom med el han inte hade haft i tre dygn.

Jag väntade på honom den morgonen på Köpenhamns centralstation och hoppades ända till sista stund att han skulle hinna. Han kom två timmar försenad, helt omedveten om att vi hade missat tåget. I en hel månad hade vi förberett den här resan till Hamburg.
— Tanjita! ropade han glatt som ett barn när han fick syn på mig.
Jag höll på att börja gråta. Hela idén att ge sig av på den här resan med honom kändes fullständigt absurd.
Resten av dagen satt vi på Jernbanecafeen i ett nytt maratonsamtal. Som Tom Waits och Iggy Pop i Kaffe och cigaretter, fast med öl.

På en hel vecka hörde jag inte från honom. K gick in i lägenheten till slut och hittade honom död. Bredvid honom låg Lidl-påsar med mat han hade handlat.

Jag sitter vid köksbordet på Flensburgsgatan. Denna vinter har varit extremt lång och kall. Hundra år gamla väggar hjälper lite mot kylan. Det spelar ingen roll hur mycket jag vrider på elementen; händerna är kalla och jag har svårt att hålla i pennan.