Magnoliaträdets frusna grenar stack upp ur dimman när vi tre lämnade huset den decembermorgonen. Kylan högg till och mörkret var hotfullt. Staden hade varit utan elektricitet i flera veckor. Gatorna låg öde — bara en lös hund och någon enstaka människa i mörkret på väg till jobbet. Ur några skorstenar steg rök som blandade sig med dimman och gjorde den ännu tätare. Jag mådde illa av den metalliska lukten, av röken från cellulosafabriken som varje vinter lade sitt grå dis över staden. Jag mådde illa av det som väntade. De följde mig till stationen. Sedan skulle jag fortsätta själv.

I min enda väska, förutom några varma klädesplagg, hade jag en handvävd palestinasjal från Ali, den palestinske utbytesstudenten i Banja Luka, och en övningsbok i matematisk analys, del II. Övningsboken packade jag ner av en anledning som nog bara jag förstod. I krigets gryning brukade Enes och jag sitta med Tom Waits och några flaskor vin, slå upp boken på måfå, välja en uppgift och tävla om vem som löste den snabbast.

Sedan bröt kriget ut.

Samma vinter, i en annan verklighet, kommer Smilla att sätta ord på det:

Vet du vad som ligger nere under matematiken? Nere under matematiken ligger talen. Om någon frågade mig vad som gör mig riktigt lycklig skulle jag svara: Det gör talen. Snö och is och tal. Och vet du varför? Därför att talsystemet är som människolivet. Till att börja med har man de naturliga talen. Det är de som är hela och positiva. Det lilla barnets tal. Men det mänskliga medvetandet expanderar. Barnet upptäcker längtan, och vet du vad det matematiska uttrycket för längtan är? Det är de negativa talen. Formaliseringen av att man känner att man saknar något.

Landskapet öppnade sig när dimman lättade några timmar senare och tåget rullade någonstans genom Ungern. I kupén var det trångt och slitet; vi var tre där inne.

Bredvid mig satt en äldre kvinna i mörkblå kappa, med ögon som var både vaksamma och oroande klara. Hon pratade nästan oavbrutet och berättade underliga historier — bland annat om hur hon varje kväll satte sig i soffan, satte på Schubert och stickade.

— Inget kan slå den känslan, sa hon som att hon visste något vi andra inte ens anade.

Mitt emot oss satt en man med hörlurar. Han sa ingenting på flera timmar. Hans blick var sorgsen och fjärran . Jag tänkte att han såg ut som en man som lyssnade på Arvo Pärt.

Konduktören kom in och bad om biljetterna. Då slog det mig — min biljett räckte bara till Szczecin. En kall rädsla spred sig genom kroppen. Jag insåg plötsligt att jag inte visste vart jag var på väg. Jag såg ut genom fönstret: ändlösa, tomma fält. Jag blundade.

Det var metallens gnissel och tågets ryck som ryckte mig ur sömnen. För ett ögonblick mindes jag inte var jag var. Ljuset hade förändrats. Hade jag sovit hela natten? Utanför fönstret stod skylten: Szczecin.

Jag steg av på en nästan tom perrong. Luften var grå och stilla. Kylan skar genom kroppen. Jag öppnade väskan och tog upp min palestinasjal. Tyget var strävt mot kinden, och jag kände doften av hem.

Jag gick för att leta efter färjorna till Sverige.