Jag skulle fortsätta med Liv, men det tog tvärstopp. Att tvinga fram texten hade varit ett våld mot den. Det fanns en tid då tvärstoppet var ett permanent tillstånd – väntan på uppehållstillstånd. Jag skrev om det i stället. Humorn var temat. Kanske misslyckades jag även med det. Jag försöker. Man måste föreställa sig Sisyfos lycklig. Det är nästintill omöjligt att sätta ord på den ångest som oviss väntan skapar. Jag kan nästan röra vid den, men inte beskriva den Ett slags fängelse i friheten.

Denna sommar har varit outhärdligt varm. Asfalten på Seved luktar metall. Balkongräcket bränner handflatan. Blommorna på balkongen där Diana och jag sitter och dricker vin är knappt vid liv.

Från vardagsrummet hörs folk prata i munnen på varandra. Bordet är täckt av flaskor och glas. Musiken är hög. Tv:n står på utan ljud. Bilderna rör sig över skärmen. Blå hjälmar. Fri zon i textremsan.

— Fri zon, mumlar Bekim, mest till sig själv.

Grannarna kommer att klaga. Klockan är inte ens tolv. Under de senaste två åren har vi endast knarkat och druckit. Det finns inget annat att göra. Det har redan hotats om vräkning.

För att få tiden att gå spelar Enes och jag schack. Eller sitter med Tom Waits och några flaskor vin, slår upp en övningsbok i matematik, väljer en uppgift på måfå och tävlar om vem som löser den snabbast.

Vecka efter vecka stod Bekim och jag med pengar på Shells bensinmacka och väntade på mannen. Bara vattenstämpeln kostade en förmögenhet.

Det skall firas.

— Välkommen, Lea, till frihet.

De andra lyfter sina glas och skålar.

Michail välter sitt.

— Kommer du ihåg sömnlösheten i Hundra år av ensamhet? När ingen kunde sova och de började glömma vad saker hette?

— Jag minns inte, säger någon.

— Har ni ens läst boken?

— Läst? säger Bekim. Levt.

Den rösten hade han redan i gymnasiet.

En gång kom han in på vår lektion i marxism och sociologi för att låna en svamp. Liten. Rufsigt hår. Svart polotröja.

– Vad är det, Bekim, känns det dystert idag?

– Som i De fördömda, professorn.

Vi som hade sett filmen skrattade. De andra följde honom med tom blick när han gick mot dörren med svampen i handen.

Michail torkar upp vinet med en servett.

— Det är det Natalie Sarraute skriver om. Tropismer. Det som rör sig under orden.

Han tittar på tv:n.

— Fri zon.

— Sluta, säger någon.

— Frihet är bara ett ljud tills någon skriver det på ett papper. Utan papper är du genomskinlig.

Han håller upp den blöta servetten.

— Identitet är papper. Papper är eld.

— Du kan knappt stå, säger Diana.

Michail vänder sig mot henne.

— Spill är också en tropism.

— Ska vi? frågar Diana.

Hon håller passet mellan fingrarna.

Mörkrött. Sex facklor för sex republiker, sammanflätade i en enda stor låga. Ovanför dem den röda stjärnan.

Diana stryker med tummen över emblemet.

— Ett land som dog utan dödsattest.

Tändaren klickar.

Lågan tar i hörnet. Plast och papper ger ifrån sig en söt, giftig lukt.

Stjärnan svartnar först. Facklorna kröker sig.

Från vardagsrummet hörs skratt. Någon höjer musiken ännu mer.

På tv:n fortsätter bilderna utan ljud. Fri zon.

Askan faller ner i blomlådan. Jorden är torr. Den tar inte eld.

Diana släpper det som är kvar.

— Nu då?