Denna sommar är outhärdlig. Asfalten på Seved luktar metall. Balkongräcket bränner handflatan. Blommorna på balkongen där Diana och jag sitter och dricker vin är knappt vid liv.

Från vardagsrummet hörs folk prata i munnen på varandra. Bordet är täckt av flaskor och glas. Musiken är hög. Tv:n står på utan ljud. Bilderna rör sig över skärmen. Blå hjälmar. Fri zon i textremsan.

— Perfekt. Då är vi också fria, säger Branko.

Grannarna kommer att klaga. Klockan är inte ens tolv. I två år har vi inte gjort annat än väntat, knarkat och druckit. Det har redan hotats om vräkning.

För att få tiden att gå spelar Enes och jag schack. Eller sitter med Tom Waits och några flaskor vin, slår upp en övningsbok i matematik, väljer en uppgift på måfå och tävlar om vem som löser den snabbast.

Det tog månader och pengar vi inte hade att få hit Brankos syster. Det måste firas.

— Välkommen, Branka, till frihet.

De andra lyfter sina glas och skålar.

Beni välter sitt.

— Kommer du ihåg sömnlösheten i Hundra år av ensamhet? När ingen kunde sova och de började glömma vad saker hette?

— Jag minns inte, säger någon.

— Har ni ens läst boken?

— Läst? säger Branko. Jag har levt den.

Den rösten hade han redan i gymnasiet.

En gång kom han in på vår lektion i marxism och sociologi för att låna en svamp. Liten. Rufsigt hår. Svart polotröja.

– Vad är det, Domazet, har det blivit mörkt för dig?

– Gudarnas skymning, professorn.

Vi som hade sett filmen skrattade. De andra följde honom med tom blick när han gick mot dörren med svampen i handen.

Beni torkar upp vinet med en servett.

— Det är det Sarraute skriver om. Tropismer. Det som rör sig under orden. Inte det man säger, utan det som trycker.

Han tittar på tv:n.

— Fri zon.

— Sluta, säger någon.

— Frihet är bara ett ljud tills någon stämplar det. Tills någon skriver det på ett papper. Utan papper är du genomskinlig.

Han håller upp den blöta servetten.

— Identitet är papper. Papper är eld.

— Du kan knappt stå, säger Diana. Du har spillt igen.

Beni ler.

— Spill är också en tropism.

— Ska vi? frågar Diana.

Hon håller passet mellan fingrarna.

Mörkrött. Sex facklor för sex republiker, sammanflätade i en enda stor låga. Ovanför dem den röda stjärnan.

— Hela barndomen i fickformat, säger Beni.

Diana stryker med tummen över emblemet.

— Ett land som dog utan dödsattest.

Tändaren klickar.

Lågan tar i hörnet. Plast och papper ger ifrån sig en söt, giftig lukt.

Stjärnan svartnar först. Facklorna kröker sig.

Från vardagsrummet hörs skratt. Någon höjer musiken ännu mer.

På tv:n fortsätter bilderna utan ljud. Fri zon.

Askan faller ner i blomlådan. Jorden är torr. Den tar inte eld.

Diana släpper det som är kvar.

— Nu då?

Det knackar.