Vinden drev sjok av snö över landningsbanan när Liv steg av planet. Kylan högg till, och hennes kropp drog ihop sig instinktivt – vad hade hon gjort? Beslutet att flytta långt norrut hade aldrig varit ett självbedrägeri. Valen hon gjorde var hennes, men det som format dem var inte hennes.

Vid utgången stod en kvinna som lyfte skylten när hon fick syn på Liv. Katja hette hon. Under den korta stunden höll hon sig till det nödvändiga. De gick till bilen. Liv la väskan i bagageutrymmet. Sedan körde de genom det snötyngda landskapet i fyra timmar utan ett ord.

Lägenheten låg på andra sidan sjön, rakt över från Pyhäjärvi-gruvan. Ett enda rum, sparsamt möblerat; en säng, ett litet bord, en väggfast hylla fylld av böcker. Allt bar spår av ett liv som inte var hennes.

Hon ställde ner väskan och blev stående en stund, som om hon väntade in sig själv. Hon slog på TV:n, bläddrade i tidningen och vände sig mot bokhyllan. Plath. Lispector. Auster. Knausgård. Fingret dröjde vid Nattens skola. Hon tog ner Diamantprosa av Arthur Rimbaud, en femtiotalsutgåva som doftade fukt.

Sett nog. Visionen har mött mig i alla vädersträck.
Fått nog. Städernas sorl, på kvällen, och i solen, och alltid.
Gått nog. Livets hållplatser. — O sorl och visioner!
Uppbrott i hänryckning och buller på nytt!

Hon lade boken på bordet. Lågan i den lotusformade ljusstaken fladdrade till och ljuset skiftade över rummet. Vinden stötte mot fönstret. Hon tog fram Notes to an Absent Lover ur väskan och satte skivan i en liten CD-spelare som låg under teven. Barzins melankoliska röst fyllde rummet.

Desperate in my sleep.
Like I’d lost something.

Den nedgående solen spred ett stilla, bärnstensfärgat ljus genom de gamla fönsterglasen. Den ojämna, vågiga ytan bröt ljuset i små rörliga fragment som gled över väggarna. Sedan mattades allt. Bara den allra sista, svaga glansen dröjde kvar i glaset.

Barzins skiva tystnade. Hon somnade.

***

När hon vaknade stod solen över horisonten. Hon steg upp, kokade kaffe, satte sig vid fönstret och såg ut över vitheten. Ljuset i snön var så skarpt att det knappt gick att hålla ögonen öppna.

Sjön låg frusen, ett vitt fält som sträckte sig bort mot andra sidan där gruvan låg. Hon stod vid fönstret och betraktade den vidsträckta, främmande horisonten. Hon såg på klockan på väggen. Det var flera timmar kvar till dagens första möte.

Liv närmade sig femtiofem. På det forskningscentrum där hon arbetat hade hennes arbete haft tyngd, men den utveckling hon varit en del av kändes henne inte längre självklar.

Det hade funnits en tid när elektronernas rörelse förtrollat henne lika mycket som pulsen i en levande kropp. Den förtrollningen hade bleknat, men nyfikenheten fanns kvar – inte på tekniken i sig, utan på människans behov av att nå den andre.

Ändå fortsatte hon. Inte längre av övertygelse, utan av vana och ansvar. Jobbet långt uppe i norr avvek inte från det.

Hon tog en klunk kaffe till och såg på klockan.

Det började bli dags att gå.

***

När hon gick ut från byggnaden bländade solen och kylan slog mot hennes ansikte. Luften var torr och hård. Hon drog upp kragen och började gå. Snön knarrade under skorna. Annars hördes inte mycket mer i det lilla samhället. Någonstans startade en motor, stannade igen. En dörr slog igen på avstånd. Gruvan låg på andra sidan sjön och kunde nås via en provisorisk bro. Halvvägs över bron stannade hon och lutade sig mot räcket. Sjön låg frusen under henne. Små iskristaller hade lagt sig över ytan. Det var den sortens ordning som bara uppstår när något får stelna långsamt.

Sedan gick hon vidare.

***

När hon var framme vid gruvan gick hon till restaurangen och satte sig vid ett bord längst ut, med ryggen mot väggen och fönstret snett framför sig. Ljuset slog tillbaka från de vita ytorna och gjorde rummet bländande ljust. På väggarna hängde bilder i rader, som i en tillfällig utställning. Fotografier av människor i rörelse, från olika platser i världen. Hennes blick stannade vid en svartvit bild. En ung kvinna stod lutad över sin cykel på en tom gata. Inget i bilden angav om hon väntade. Vad betyder det att se utan att förstå? Runt omkring henne passerade grupper av människor. Liv har alltid tyckt att människor såg ut som om de visste vart de var på väg. Som om riktning var en självklarhet.

***

— Liv, hej, välkommen! Den skärande rösten från kvinnan som kom mot henne med snabba steg ryckte henne ur tankarna. När hon kom fram kramades de, flyktigt och tafatt. Hon presenterade sig som Diana och satte sig mitt emot Liv. Efter några utbytta artigheter började hon tala. Meningarna kom utan paus. Historierna förgrenade sig snabbt. Digressionerna blev fler. Kända och okända namn från gruvans långa historia hopades utan slut. Liv behövde inte ställa några frågor, inte ens lyssna. Kvinnans röst flöt ihop med klirret av kaffekoppar, bestick och röster omkring dem.

— När börjar jag? avbröt Liv.

— Vi går ner.

***

Gruvan låg djupare ner och var mörkare än hon trodde. De små ljuslamporna i taket kastade ett dämpat ljus över utrymmet. Hon presenterade sig kort. En av dem visade henne vidare, till ett rum längre in. Signalen nådde inte dit, trots beräkningarna. Det var hennes uppgift att lösa det. Ett schema över utrymmet låg på det slitna bordet. De lutade sig fram. En värme gick genom hennes kropp. Hon rätade instinktivt på ryggen.

***

På väg hem gick hon in på den enda krogen i byn. Några enstaka människor satt vid de glesa borden. Hon ställde sig vid baren.

— Får det bli en öl efter jobbet? frågade bartendern.

Hon tänkte en stund.

— Te, sa hon.

Det var enklare än hon trodde.

Han tog fram en mugg, satte i tepåsen och hällde hett vatten i den. Hon tog det varma teet och satte sig vid ett bord nära fönstret. Solen kastade sina sista strålar genom ett träd mitt på torget. Hon tog fram sin anteckningsbok och började skriva.

Det som inte händer mellan oss
Ett oskyldigt,
förorgasmiskt,
pulserande fält
mellan oss.
Våra samtal vibrerar
av det som
inte hänt.
Att känna till det möjliga
och inte låta det hända
är en form av skydd.
Eller makt.

Hon hann läsa igenom raderna en gång när telefonen vibrerade.

Vad görs. Har man kommit i ordning? Hur är vädret där uppe?

Det opersonliga tilltalet. Aldrig hur mår du? Aldrig är du trött? Bara kontrollfrågor.

Hon läste versen en gång till medan hon drack upp sitt te. Solen gick ner. Sedan gick hon tillbaka till sin nya lägenhet.