Jag skriver på ett språk som inte är mitt. Meningarna vacklar; en avgrund står öppen mellan orden. Jag snubblar över skärvor av bokstäver. Varje gång jag skriver uppstår samma plågsamma fråga som fördunklar själva handlingen — är detta fortfarande jag?

Dimman vilade tungt över staden den kalla decembermorgonen 1992, när vi tre gick till järnvägsstationen utanför stan. Kylan högg till och mörkret var hotfullt. Staden hade varit utan elektricitet i flera veckor. Gatorna låg öde — bara en lös hund och någon enstaka människa i mörkret på väg till jobbet. Ur några skorstenar steg rök som blandade sig med dimman och gjorde den ännu tätare. Jag mådde illa av den metalliska lukten, av röken från cellulosafabriken som varje vinter lade sitt grå dis över staden. Jag mådde illa av det som väntade. De följde mig till stationen. Sedan skulle jag fortsätta själv.

I min enda väska, förutom några varma klädesplagg, hade jag en handvävd palestinasjal från Ali, den palestinske utbytesstudenten i Banja Luka, och en övningsbok i matematisk analys, del II. Övningsboken packade jag ner av en anledning som bara jag förstod. I krigets gryning brukade Enes och jag sitta med Tom Waits och några flaskor vin, slå upp boken på måfå, välja en uppgift och tävla om vem som löste den snabbast.

Sedan bröt kriget ut.

Matematiken har alltid varit en viktig del av mitt liv. Ibland en räddning. Den gav mig bröd, intellektuell glädje och ett slags existentiellt skydd. Dess språk har följt mig genom allt — en kontinuitet över kulturernas gränser. Jag älskar den så som jag älskar poesin och musiken. Den bär på en sanning som ingen annan mänsklig konstruktion gör. Den har sina regler och gränser, men den nuddar vid oändligheten med elegans och lätthet.

Samma vinter, i en annan verklighet, läste jag de vackraste raderna jag någonsin läst om matematikens inneboende sanning.

Vet du vad som ligger nere under matematiken? Nere under matematiken ligger talen. Om någon frågade mig vad som gör mig riktigt lycklig skulle jag svara: Det gör talen. Snö och is och tal. Och vet du varför? Därför att talsystemet är som människolivet. Till att börja med har man de naturliga talen. Det är de som är hela och positiva. Det lilla barnets tal. Men det mänskliga medvetandet expanderar. Barnet upptäcker längtan, och vet du vad det matematiska uttrycket för längtan är? Det är de negativa talen. Formaliseringen av att man känner att man saknar något. Och medvetandet fortsätter att vidgas, och växer, och barnet upptäcker mellanrummen. Mellan stenarna, mellan mossorna på stenarna, mellan människorna. Och mellan talen. Och vet du vad det leder till? Det leder till bråken. De hela talen plus bråken ger de rationella talen. Och medvetandet stannar inte där. Det vill överskrida förnuftet. Det tillfogar en så absurd operation som rotutdragning. Och får de irrationella talen. Det är ett slags vansinne. De irrationella talen är oändliga. De kan inte skrivas. De tvingar ut medvetandet i det gränslösa. Och med de irrationella talen lagda till de rationella, har man de reella talen. Det tar inte slut. Det tar aldrig slut. För nu, på fläcken utvidgar vi de reella talen med de imaginära, kvadratrötter ur negativa tal. Det är tal som vi inte kan föreställa oss, tal som normalmedvetandet inte kan rymma. Och när vi lägger de imaginära talen till de reella talen har vi det komplexa talsystemet. Det första talsystemet där det är möjligt att tillfredställande redogöra för isens kristallbildning. Det är som ett stort, öppet landskap. Horisonterna. Man beger sig mot dem, och de flyttar sig hela tiden.

Landskapet öppnade sig när dimman lättade några timmar senare och tåget rullade någonstans genom Ungern. I kupén var det trångt och slitet; vi var tre där inne.

Bredvid mig satt en äldre kvinna i mörkblå kappa, med ögon som var både vaksamma och oroande klara. Hon pratade nästan oavbrutet och berättade underliga historier — bland annat om hur hon varje kväll satte sig i soffan, satte på Schubert och stickade.

— Inget kan slå den känslan, sa hon som att hon visste något vi andra inte ens anade.

Mitt emot oss satt en man med hörlurar. Han sa ingenting på flera timmar. Hans blick var sorgsen och fjärran — som en fågels ögon bakom ett galler. Jag tänkte att han såg ut som en man som lyssnade på Arvo Pärt.

Konduktören kom in och bad om biljetterna. Då slog det mig — min biljett räckte bara till Szczecin. En kall rädsla spred sig genom kroppen. Jag insåg plötsligt att jag inte visste vart jag var på väg. Jag såg ut genom fönstret: ändlösa, tomma fält. Jag blundade.

Det var metallens gnissel och tågets ryck som ryckte mig ur sömnen. För ett ögonblick mindes jag inte var jag var. Ljuset hade förändrats. Hade jag sovit hela natten? Utanför fönstret stod skylten: Szczecin.

Jag steg av på en nästan tom perrong. Luften var grå och stilla. Kylan skar genom kroppen. Jag öppnade väskan och tog upp min palestinasjal. Tyget var strävt mot kinden, och jag kände doften av hem.

Tåget stod kvar en stund och rullade sedan sakta vidare. Jag stod kvar en lång stund och såg det försvinna.