Jag har läst någonstans att de riktigt bra böckerna om skrivande inte handlar om skrivande. Så kan man också säga om många av essäerna i Elisabeth Rynells samlingsbok Skrivandets sinne. Hon skriver fram skrivandet som en rörelse som kräver att man släpper in något Annat, något som rubbar det invanda och trygga. Motståndet mot att skriva handlar här inte om brist på disciplin, utan om rädslan för att låta vinden komma in och möblera om. Att skriva innebär att våga bli förskjuten, att återfinna sig själv på en annan plats än den man nyss stod på.

Boken handlar mycket lite om hantverk. I stället rör den sig genom ett levt liv: genom skrivandets frånvaro och smärta, genom naturiakttagelser, sorg, läsningar och möten. Skrivandet uppstår här inte som teknik, utan som ett sätt att finnas i världen.

Jag hade inte läst Elisabeth Rynell tidigare. Boken hittade jag mer av en slump på en second hand-bokhandel. Efter att ha läst några meningar på måfå kände jag något som liknade en liten uppenbarelse. Samtidigt var det långt ifrån så att jag tyckte om allt. Vissa partier blev för narrativa för mig. Att vandra runt i naturen och skriva ner sina reflektioner är något många redan har gjort, särskilt i Norden.

En särskilt stark text är den om icke-skrivandet, när orden mister sin makt och världen blir stum. Där blir det tydligt att skrivandet inte är ett val eller en vana, utan något livsnödvändigt.